För fyra timmar sen fick jag beskedet att Gerd aldrig vaknade imorse. Hon hade somnat in och någon gång under natten hade hennes kropp gett upp. Visst slog beskedet hårt men vi har ju alla anat det en stund, det var helt enkelt en tidsfråga. Hon mår bättre där hon är nu, där hon inte har ont. Jag hoppas där hon är på ett ställe där hon kan gå igen, äta som vanligt och vara sådär pratglad som jag kommer ihåg henne. Jag ska inte komma ihåg henne som den döende Gerd. För mig kommer hon alltid vara den pratglada Gerd som alltid håller igång middagarna av olika slag. Hon har inte ont och det är huvudsaken.

Gerd Jensen, du är bäst och jag saknar dig.

- - - - - -- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Snart kommer morfar hit, han ska sova här  inatt så jag måste gå ner och hjälpa med maten. Blir förmodligen gröningen med lite kompisar ikväll - kan behövas. Adios.