Nu måste jag skriva av mig lite.

Jag är en sån där person som är kär på avstånd ni vet, en av de som inte vågar ta kontakt. Jag kan se en person och skapa mig en bild av hur han är. Jag formar hans personlighet utifrån mina behov och helt plötsligt är han perfekt. Men det är inte ofta han är så, och för att vara ärlig är det inte ofta jag vågar ta reda på hur han egentligen är. Jag är inte en självsäker tjej som kan gå fram och ta kontakt med vem som helst. Jag väntar hellre och hoppas att folk ska ta kontakt med mig. Även om jag innerst inne vet att han inte är så och att det aldrig kommer bli något så hoppas jag ändå, håller tummarna för att han ska vara så där perfekt och ta kontakt. Jag antar att det växer bort med tiden - när mitt självförtroende blivit bättre. Jag har även en förmåga att känna mig obekväm och bli jättenervös när jag inte känner någon. I situationer där jag träffar mycket nytt folk brukar jag inte veta vem jag ska ty mig till och det brukar vara så att jag är tyst. Jag har svårt att vara mig själv då. Men det brukar bli bättre efter ett tag. Från en sak till en annan - jag vill inte bli distansförälskad mer. Det är pinsamt, förnedrande och jobbigt.

Ge mig någonting som är på riktigt? Någonting.. realistiskt och äkta.