(Vill bara varna er för en lång text som säkert inte intresserar er alls. Känns dock bra för mig då det blir som att skriva sista sidorna i ett kapitel. Nu är det framtiden som gäller.)

Vem är jag?

Ärligt talat så vet jag inte själv vem jag är men varför göra det komplicerat? Istället för att vara förvirrad ska jag nu berätta om vad jag vet om mig själv.

Den 22 februari 1992 föddes jag på Helsingborgs lasarett. Mamma och pappa bestämde sig för att jag skulle heta Josefine och eftersom att jag inte var ett underbarn kunde jag inte protestera. Bodde i en liten lägenhet på Dalhem men flyttade senare till en villa på Husensjö när min kära syster var på väg. Var en riktig klätterapa när jag var liten och satte till och med upp en stol i ett träd en gång, ingenting jag rekommenderar eftersom att det slutade med nackspärr. Nu spolar vi fram tiden tills det att jag gick i sexan. Det var nämligen här som problemen började. När jag gick i sexan var vi precis som alla andra tjejer och bråkade om allting. Man kan säga att det var två "läger" och mitt "läger" fick ta emot all skit. Jag och tre andra kompisar fick anklagelser slängda över oss som regn. De anklagade oss för mobbning och allt möjligt, självklart var detta ogrundade anklagelser men lärarna var emot oss. Både jag och min ena kompis fick magkatarr och vi fick båda medicin. Det var främst en tjej som låg bakom allting och hon slapp gå i skolan, JA jag är fortfarande upprörd över detta då jag tycker att hon borde fått stå ut med oss på samma sätt som vi fått stå ut med henne. Nog om det. Sedan var det dags för högstadiet och då började jag på Wieselgrensskolan (kom inte in på någon annan) men efter cirka en månad kom jag in på Kristerssons (nu heter den Vittra på Landborgen, fett mobbat) där några av mina kompisar gick. Kristerssons var då känd som Helsingborgs snobbskola och ja, det är den. Eller jag skulle snarare kalla folket wannabe-snobbar. Ni förstår, de är inte särskilt rika de vill bara framstå som det. Och nu hoppar vi fram till åttan. Sommarlovet till nian bråkade jag med vilka jag trodde var två av mina bästa kompisar. Har nu insett att de var så långt ifrån bra kompisar man kan komma eftersom att de behandlade mig som skit. Visst jag var också delaktig men vad jag vet så försökte jag inte dra med deras kompisar i bråket vilket de gjorde. Och de lyckades. De fick med sig både anna och några till och det kändes som att mitt liv var i hård motvind ett väldigt långt tag. I samma veva började jag dock lyssna på tokio hotel och tack vare det kom jag i kontakt med många andra fans. Många av dem är jag nu nära kompis med och jag har dem att tacka för mycket.
Höstterminen var en ändå lång pina. Pga av bråket under sommaren tappade jag förtroendet för alla och jag stängde in mig i mig själv. Det blev inte lättare heller när jag fick depressions liknande sympton så fort jag hade mens. Det var då allting var som jobbigast. Då ältade jag allting om och om igen. Det var för en månad sen som allting blev lättare. Fråga mig inte vad som hände men det var precis som att en spärr släppte. Pratade med Anna om det som hände förra sommaren och personligen så tycker jag att det redan har blivit bättre. Om cirka ett halvår börjar jag på gymnasiet och jag hoppas att det blir medieproduktion på Filborna. Framtiden ser ljus ut och jag har lagt dåtiden bakom mig.