Det kallas nostalgi och det gör ont. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Minnen ska vara någonting bra ellerhur? Någonting man ska kolla tillbaka på och le åt. Någonting man plockar fram precis som ett gammalt fotoalbum.
 Varför får jag då lust att bränna upp alla fotografierna, stampa på dem, bara för att glömma? Jag är ett avslutat kapitel i många personers liv, varför kan inte jag skriva klart deras kapitel också? Varför måste jag hela tiden skriva till en massa saker? Är det så svårt att gå vidare? Jag vill börja på ett nytt kapitel, börja om från början.
Det förflutna kan jag inte ändra, men jag kan ändra framtiden. Man är sin egen lyckas smed och jag ska göra allt i min makt för att jag ska bli lycklig. Minnena ska inte få äta upp mig. Inte längre. Minnena är svåra att hantera, men det blir lättare med tiden. Det blir det. Det kallas nostalgi och det gör ont ibland.

Have you already forgotten
How it was once
Have you burned our pictures already?
I kneel in front of the windows
Lock my door
You shall not see that I can't take it anymore
It gets me down